Kiss och bajs

Djurägare och småbarnsföräldrar, det är vi som kan prata i oändliga timmar om konsistens på bajs och hur ofta det behagar komma ut. Eftersom detta inlägg handlar helt om detta angenäma ämne kan känsliga läsare räddas ifrån att bli satta i permanent äckel skräcktillstånd; sluta läs NU, för ert eget bästa. Ni andra; ni förstår min frustration när ni läser om mitt underbara, gulligullsöta bajsmonster! :D

Bajs, bajs, bajs
. Var är bajset? Jo, i Salsas mage. Äckel, päckel och en massa usch är det med en hund som älskar sitt eget bajs i denna höga grad. Man kan leka Stasi-hela-dagen och ändå lyckas hon smyga unden den ynka sekund man råkar blinka och hon smaskar i sig som på accord.

Hon har blivit bättre på att hålla sig med kisseriet och det blir inte pölar inne varje dag längre, men hon kan sällan hålla sig hela natten. När vi var i Göteborg varr hon uppe i ca 5 timmars nattsömn, men nu sedan vi kommit hem har hon backat till 3 h igen. Förhoppningsvis är det bara för att hon numera är en "stor kicka" som får sova utanför hagen och är lite ovan.

Det är lite tufft att tolka denna lilla tjejs trevande signaler om att hon behöver gå ut. En blick med ett ögonblicks extra intensitet är det som gäller, endast i riktigt lyxiga fall blir det ett lågmält, kort gny. På natten är det som gäller att hålla öronen spända efter små tassars tysta trippande. När hon behöver gå ut kommer hon intrippandes i sovrummet, tittar på matte, ser om något rör sig och bestämmer beroende på resultatet på vart pölen ska placeras.

Hon är så kelgo' och älskvärd, det är så svårt att tro att denna underbara lilla valps alter ego är en sådan äcklig liten avföringssnaskare.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0