Salsa

Jag har funderat lite över hur Salsas liv skiljer sig ifrån Dixies. Dixie tränades i... princip allt jag kunde komma på som åldern tillät, Salsa däremot har fått en betydligt mer lugn start i livet. Jag undrar vad som egentligen är bäst.


Dixie fick träna att gå i koppel tidigt, Salsa har jag inte tränat att gå i koppel alls, och hon gjorde dessutom en sen koppeldebut (om man borträknar det symboliska koppelanvändandet hon hade när vi var på veterinärsrundor när hon var nyhemkommen). Efter det lösa fotgående vi tränade när hon var minsting här på gräsmattan så var det bara att trä över kopplet runt halsen och fortsätta spatsera, inga bekymmer. Numera hägrar tyvärr marken, med all sin härliga doft, så fotgåendet har försvunnit och matte har inte tagit tag i att få tillbaka det.

Det de har gemensamt, som de flesta reagerar och skrattar åt, är att de både mycket tidigt fick lära sig ett mycket viktigt första ord: KISSA. Matte såger högt, glatt och uppmuntrande till valpen varje gång den sätter sig ner på marken "KISSA KISSA" och efter bara ett litet tag vet valpen vad det är som efterfrågas och sätter sig på kommando, perfekt!

Rumsrenheten är helt galet vad det skiljer sig mellan dem. Dixie tog, vad matte upplevde det som, lååång tid på sig att bli rumsren (vilken sedan visade sig vara ett smått mirakel att hon överhuvuvdtaget kunde bli). Dixie skrek av frustration på nätterna för att bli utplockad ur hagen för att kunna kissa och bajsa ute, hon VÄGRADE att göra sådant i hagen. På dagarna kom det däremot pölar ett bra tag. Bajsade gjorde hon, i mattes ägo, endast en enda gång inne, och det var bland de allra sista veckorna och helt och hållet mattes fel som "bara" skulle göra lite till så skulle vi gå ut sedan. Salsa däremot har jag slitit och slitit med att få rumsren, det är verkligen jättesvårt. Hon håller sig i ett par timmar nu i vaket tillstånd, och upp emot tre timmar sovandes (förutom nattsömnen som nu sträcker sig till 7-8 tiden nästan alltid). Men att skapa en kommunikationslänk mellan mig och henne om hur vi ska förstå varandra i den viktiga meningen "det är dags för No 1 eller No 2, ta ut mig", det är ett gissel utan slut känns det som. Salsa verka anse att hennes sätt att, vilket hon ofta gör, gå och titta på mig och i en "talande" (definitionsfråga anser matte om den ska räknas som talande) snabb blick säga:
"Om du inte vill att jag ska kissa eller bajsa inne kan du ta ut mig nu.. om du vill alltså, annars gör jag det gärna inne, inga problem, jag hittar en plats så lätt så! och städningen efter bajset, det sköter jag."
Ja, det var allt detta som alltså kommuniceras i en snabb blick som matte måste förstå direkt för att slippa svabba eller förbanna sig över en bajsätande hund. DOCK måste sägas att hon blivit mycket bättre på att vänta med att kissa tills hon kommer ut (eller så är det matte som tar ut så hon inte får en chans) så pölarna är inte lika frekventa inomhus. Bajset däremot... hmm.. "det matte inte ser har matte inte ont av" verkar vara Salsas filosofi, och när jag ser henne i sällskap av bajs, hennes eget eller någon annans då äter hon inte.. men som råtta på borta dansar hon glatt när matte inte ser och smaskar så fort hon kan i sig det hela. BLÄ, det finns inget mer passande ord, BLÄ är vad jag tycker om det. Men men, det är bara att kämpa på och banna det man ser som är fel och prisa det som är bra. Shizofreni torde vara en tämligen praktisk egenskap som hundägare... suck*

Det som skiljer uppfostran mellan de två åt är självklart mycket beroende på deras personlighet. Dixie, den underbara lilla ängeln, var en mes som heter duga, vilket Salsa inte är, så korrigering av beteende dem emellan har varit betydligt annolunda. Dixie var inte alls lika kelig som Salsa är. Det fanns inte, och kommer aldrig finnas någon som är så härligt att ha i knät som Dixie (blir tårögd bara jag tänker på det), men det är verkligen mysigt att ha en hund som Salsa som bokstavligt talat kommer och ber om att sitta i knä och mysa. Det värmer hjärtat mycket.

I stort så hade Dixie mycket mer av ett "hundliv" än Salsa har. Salsa får vara med mig på allt jag gör som inte har en hundar förbjuden skylt på, vilket självklart även Dixie fick. Men med Dixie tränade vi som sagt mycket mer, Salsa har fått ett mycket mer "människoaktigt" liv. Självklart är inte detta modellen för all framtid, men det känns heller inte helt fel att vänta lite med all träning och bara låta henne vara valp, självklart med diciplin, men utan samma drive i inlärningen. Huvudsak att hon uppför sig väl emot folk och fä och är en glad och trevligt hund, så får resten komma senare. Förhoppningen är ju att hon ska få vara del av min flock ett bra tag framåt, och då hinner man ju med allt det andra också i sinom tid, eller hur?

Dixies favvokommando var "gå och lägg dig", för då visste hon att det vankades något gott, och hon sprang direkt och lade sig, förväntansfull. Salsa favvoord/tecken är MAT, hon kan knappt hålla sig för att förstå "gå och lägg dig", det är bara foderkulor som dansar framför hennes ögon!