Tomt, så tomt
I torsdags sa vi farväl till den vackraste prinsessan någonsin. Saknaden värker i mig som nålar i hjärtat.
Natten till onsdag var jag och Salsa ensamma hemma, vilket betyder att matte fuskar och låter Salsa sova i sängen. Åh, så glad jag är över det nu.
Vi åkte till dagis och Salsa hoppade ut ur bilen och in till dagisfröken. Sex dagar hann hon gå på det fina nya dagiset.
Vid lunch ringde personalen från dagis och sa att Salsa hade spytt pickels (hon hade fått en bit vanlig gurka kvällen före, hennes favoritgodis) under förmiddagen och nu darrade och var allmänt påverkad. De undrade vad de skulle göra och om det var ett epilepsianfall på gång. Vi bestämde att hon skulle få den kramplösande medicinen, Stesolid, på dagiset och att de skulle höra av sig efter en halvtimme och att jag därefter skulle ta ställning till om hon behövde åka till veterinären. De ringde 30 min senare och sa att hon lugnat ner sig.
När jag hämtade henne efter jobbet, vid kvart i sex , såg jag att hon inte var sig själv. Så hemskt att jag skulle jobba så sent just den dagen, så att hon fick ha ont så länge. Hon hade spytt igen, var seg och svår att få kontakt med. Vi åkte till jourkliniken i Kumla och där väntade oss en lång kväll där jag först trodde att jag överreagerade och att jag hade åkt in med en vovva med ont i magen (för att hon hade fått äta annan mat än hennes vanliga kvällen före eftersom matte varit glömsk och glömt den vanliga maten hemma när vi skulle vara borta under kvällen). Ett par timmar senare, efter röntgenundersökningen när mjälten visade sig vara så stor att veterinären inte visste om det var mjälten eller njuren som var förstorad, eftersom den var så stor att den täckte hela magutrymmet, så tänkte jag att jag skulle få åka hem utan att hon hade klarat kvällen. I det här läget ringde jag efter husse då jag inte själv var så mycket mer än en urlakad, våt fläck. Efter att röntgenbilderna hade skickats iväg på remiss till specialist för att få bekräftat vad det var i Salsas mage som var så stort väntade vi ytterligare ett par timmar, Salsa hade nu fått smärtstillande och låg och vilade på golvet bredvid mig med en mage stor som en fotboll. När svaret från specialisten kom visade det sig att det var mjälten som var så stor och att den fanns en tumör i den. Njuren såg dock bra ut, vilket veterinären sa var bra, att det då fanns möjlighet att operera bort mjälten. Salsa skulle dock vara kvar över natten på observation och de skulle ringa om läget blev sämre Under natten, annars skulle de ringa under telefontid under torsdagen, mellan kl 11-14. När vi åkte hem hade jag hopp, hopp om att ha chans att få behålla min ljusstråle, min unika vovva ett tag till.
Jag kan inte säga annat än att tiden mellan kl 08-10:50, innan veterinären ringde, inte kunde gå långsammare än den gick i torsdags fm. Veterinären sa att det inte såg bra ut, att hon blivit sämre under natten. Jag kastade mig iväg till veterinären och meddelade husse. Väl på plats förstod jag att skälet till att de inte ringt under natten var att hon blivit sämre så sakta, stadigt sämre och sämre och fick mer och mer smärtlindrig får att hon inte skulle behöva lida. Mitt hjärta bara brast när jag såg henne och hon ropade och fäktade när jag kom fram till henne. Att bli igenkänd av sin prinsessa som precis var på väg upp i någon typ av medvetande mellan nerdrogningarna är värt mer än guld. Det var att försöka lugna ner henne direkt, men åh så snurrig hon var. Hon blev så glad och ropade när husse kom, han fick också ett varmt välkomnande. Det var bara så alltför tydligt att hon hade smärtor. Ingen vill se någon man bryr sig om ha så ont.
Den veterinär som ringt mig under fm berättade att det inte fanns något att göra, men eftersom jag inte var tillräknelig ville jag prata med någon jag kände igen. Den veterinär som varit med Salsa sedan hennes urinvägsinflammation när hon var nyhämtad valp, som ställt upp så mycket för oss, kom och tittade på henne och sa att det tyvärr inget fanns att göra och att hon antagligen även hade fått en hjärnblödning, hon skulle annars inte vara så borta av endast de starka drogerna. Det enda rätta när någon har sådan smärta är att som matte se till att det inte fortgår. Ca kl 14 torsdag 27/11 somnade vår underbara, älskade flicka in.
Mjukare öron finns inte..
Den ivriga blicken med dubbel snusläpp tiggandes alldeles för nära bordet..
Hur en hund kan ligga helt overksam medan frukosten ställs fram men kan komma som ett skott när ostkupan öppnas eller en gurka tas fram ur kylskåpet kan jag bara inte förstå..
Den underbara "kom igeeeen nu då, det är ju VATTEN där framme!!"-blicken när man promenerar mot badplatsen..
Hur hon gång på gång kunde sova med huvudet i 90-graders vinkel utan att få nackspärr kan aldrig sluta förbluffa mig..eller var det så att hon aldrig kunde företå vad som gjorde att hon hade så ont i nacken i g e n utan någon anledning alls..?
Saknad
